Jen.

På julaftons morgon ville jag helst inte gå upp alls så jag tog en lång och skön sovmorgon. När jag till slut blev tvungen att gå upp då jag inte klarar av att sova till ljudet av tusen ungar och i dagsljus så bestämde jag mig för att ge mig själv en julklapp. Käkade en stadig frukost och gick ner till the parlor. Fick massage, ansiktbehandling, manikyr, pedikyr, håret klippt och benen vaxade medan flickorna förundrades över min skönhet och tviades om vilken Bollywood kändis jag var mest lik. Gick därifrån som en gladare människa och julafton var inte längre pest. Inte nog med det så ringer mina kusiner och talar om att vi ska ut festa. Little did I know de festar som djur här på under juletider! Så vid nio tiden kom de för att plocka upp mig sen fick vi åka i nästan en timme för att komma till stället. Bara att köra dit var helt underbart, vi åkte uppåt bergen där varenda bungaloo ser ut som en dröm och luften var ren. Tills vi kom till ett stort (tillsynes) lugnt hotell som såg ganska lyxigt ut med all sin julbelysning. Åter igen fick vi gå ner för en trappa passera två dörrar och där inne dånade musiken och folket dansade som höga vildar. Förstår inte varför allt är så kamouflerat här, vill de inte att folk ska hitta dit?

Alla svenskar borde besöka ett indisk discotek minst en gång i livet, det skulle vara väldigt lärorikt för dem. Dels för att de behöver se hur roligt man kan ha om man bara slappnar av lite, indier är väldigt avslappnade tror inte ens det tänker. Och dels så kan ni ta lärdom av hur smidiga de är och rytmiskt de rör sig, men mest av allt för att de flesta ser så himla roliga ut. Många av dem lägger ner kropp och sälj i sina dancemoves som de lär sig ifrån någon bollywood film eller så dansar de riktigt överdrivet och galet. Och sen finns det de som aldrig hört talas om att dansa de bara shakar loss i armar och ben så som de känner till musiken. Ja, den första timmen satt jag mest och kollade på folket och det var mycket roande men sen kunde jag inte stå emot längre. Det började liksom rycka i mina axlar och jag kände ett plötsligt begär att go bananas tillsammans med mina bröder och systrar. Så jag joinade dem i deras vilda dans och dansade tills alla blev utslängda. Efter det drog vi och käkade och åkte hem för att sova.

Julafton blev inte så förbannat tråkig som jag trodde den skulle bli :)







Sersori, min vän jag har absolut inte glömt bort dig! Det är bara det att jag inte brukar vara hos dig på julafton :p
Du skulle ha varit här! Du om någon skulle passa in perfekt, mina släktingar skulle älska dig och vi skulle kunna ha mycket smygroligt. Men tiden går snabbt nu och jag är hemma på noll tid. När jag kommer hem ska vi köpa pringels, choklad och dricka oboy i din mjuka säng :) Miss you hondra mondra my lovely Merbora!

I Sverige så brukar jag kännetecknas som "hon indiern" eller "halv indiern" och jag tycker själv att jag beter mig lite som en indier eller snarare min mamma. För några år sedan kallade jag mig själv svensk för att jag är född här, pratar svenska och har en svensk pappa, men attans vilka protester det blev. Mina svenska kompisar skrattade mig i ansiktet och berättade för mig att så var inte fallet. Jag blev förkrossad, vart fasen kom jag ifrån då? Då jag började umgås med andra invandrare och andra generationens invandrare så skrattade även de åt mig och bestämde att jag var indier. Men sanningen var den att förutom min mamma så fanns det inget indiskt alls med mig, alla mina vänner var svenska och jag hade knappt varit här. Länge länge funderade jag på om jag var svensk eller indisk, svensk eller indisk..?
Men vet ni vad, fuck you! Jag fick det bästa från båda sidorna och jag tänker aldrig välja.

Kommer aldrig förstå mig på indier till 100% och jag får inte vara svensk, så jag är Jennifer Halv Indiern.
Här får jag iaf vara svensk och det är väll för tur. Folk har ett helt annat tankesätt här och ibland vet jag inte om jag gillar det. Indier har många fina egenskaper som man måste ha för att kunna överleva tillsammans i ett överbefolkat land utan att ta dö på varandra. Människor är överdrivet omtänksamma, kärleksfulla och generösa här. Skulle man bli rånad på en vanlig gata skulle tjuven inte hinna långt innan folk hade slagit ner honom och burit med honom till polisstationen. I Sverige har vi det så bra att man egentligen aldrig behöver dela med sig eller ta hand om varandra på samma sätt. Skulle någon få punktering på bilen skulle det snabbt bli hela gatans problem och saken skulle snart vara löst men på Sthlm station finns det inte en människa som skulle erbjuda en tjej lite hjälp med att få upp tre tunga väskor för en trappa, jag vet.
Trots det så kommer jag aldrig bli någon riktig indier. Indier kommer för evigt att vara ett mysterium för mig.
Jag stannar någonstans mitt i mellan, lugnare än en indier och hetare än en svensk. yeah.



  
Det här är Sureka. Hon är 18 år och gravid i sjunde månaden, hon gick då enligt tradition till en fotograf för att ta de här bilderna. Fick aldrig någon förklaring på varför de är en tradition men jag tyckte bilderna var lustiga. Deras teknologi är inte så dålig men för dem är den fortfarande häftig.

Har suttit hemma och gnällt idag. Har inte ont med det är svullet och obehagligt och jag är hungrig hela tiden, mest pga att jag vet att jag inte kan äta vad som helst. Lycklig nog har jag en mamma och slänger ihop vad än jag önskar :)
Så i wanna pay a tribute to my mummy idag!

Hon ser lite butter ut men hon är för det mesta snälla och go. När vi är i Indien kallar vi henne för Madame (med indisk accent) det är säkrast så. Det märks så väl hur bekväm och hemmastadd hon är på de indiska markerna.

Här är någon jag tyckte var lite skojigt. Bra gjort tyckte jag, synd att gärningsmannen fick fängelse.
http://in.youtube.com/watch?v=9uIj0YvDBKE

Mina visdomständer är riktiga mothafockers. Två av dem sitter fast och vägrar komma ut. Jag har sagt det hela tiden, jag har haft det på känn länge. De svenska tandläkarna tog bara röntgen på övrekäken och sa att de ville avvakta.
Tandläkaren jag träffade här är tydligen värsting och jag har stort förtroende för honom. Så imorn ska två av dem ut och beroende på hur bra/dåligt jag mår så ska vi dra ut de andra två.
Om allt går som det ska och om jag inte är alltför avskräckt så kanske jag skaffar tandställning också. Känns så löjligt men det kommer att löna sig.
Skriver mer imorn, om jag nu lever.

Min mormor och mina morbröder bor i Mumbai tillsammans med sina fruar och barn. Jag har 8 kusiner, 4 mamis, 4 morbröder och en mormor där. Det gick bra att bo där så länge jag var liten men det funkar inte alls längre.
För det första är det varmt, mycket varmt, man blir klibbig av att röra sig. För det anda fanns det ingen toalett förens jag la alla mina sparpengar på att bygga en. Innan fick man gå på den allmäna toaletterna, tänker inte ens gå in på det. Inte ens indierna ville gå på den toan utan de sätter sig hellre ute i det fria. Från balkongen kunde jag se mina små kusiner sitta på rad medan de beundrade trafiken och utförde sina behov. Vuxna människor sitter till och med lite här och var! Ingen skam i kroppen. Toaletten vi byggde går väll än men det tar fortfarande emot när jag vet att det finns en "riktig" toalett.
De håller på att bygga för fullt och de ska riva alla hemmabyggda betong hus för att bygga höghusistället. Så nu har mina två morbröder som bor på övervångngen blivit tvugna att flytta ner och dela med de andra eftersom det bara är folk med hus på marken som får en lägenhet. Så nu är det ännu mindre space.
Ska man duscha så får man koka vatten och gå ut till den lilla duschen. Mycket nojjig dusch.
Deras kök är små. I rummet längst in osar det alltid mat och syret är obefintligt för svenskar som mig.
Jag skulle aldrig orka leva så, kanske om jag var kille för då skulle jag vara ute och åka motorcykel hela dagarna. Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen när jag är där, det är så litet och människor överallt. Jag behöver lugn och ro ibland.

Rummet längst in och ett litet kök


Här börjar laburinten av alla tusen hus på Malpa Hill

Lägger upp fler bilder en annan gång, det verkar vara nått fel på sida nu.

Resen gick bra, såg inte skymten av terrorister. Flyg är nog det värsta jag vet, så drygt. Min lillebror vägrade låta mig sova och han pratar non stop.  
Jag kände mig verkligen indisk inför den här resan, jag ska hem till Indien och hälsa pa la familia liksom. Så fort jag steg av planet forsvann det känslan. Det var 24 c varmt redan 4.30 på morgonen, det är ingen skön värme heller utan det är kvav fuktig värme. Och så har vi lukten, det är en blandning av svett, bajs, kryddor, rökelser, smutsiga djur, ruttnade sopor och nyklippa blommor. Svårt att beskriva.
Som alltid var det full rulle på flygplatsen och köerna är oändliga. Blev påmind om hur luriga indier är när vi skulle hämta vara väskor. En kille som sg ut som att han jobbade där frågade vilket flygbolag jag åkt med och visade mig vart jag skulle gå, han verkade så hjälpsam och rar tills han nämnde pengar. Då förstod jag att det var därför han var så hilma hjälpsam. För att sedan komma ut ur flygplasten måste man ta i med hardhandskarna annars lär du få stanna där minst en timme extra. Folk är som djur och det finns så fucking många av dem!
Jag slapp iaf gå till kyrkan, vi var så trötta efter resan och det blev bara varmare så jag badade och sen åkte vi vidare till Pune. Vi åkte på the Express way, tack för den. Man måste åka över ett berg pa vagen dit som heter Kandala. Förr var det en skräckinjagande väg som slingrade sig längst bergskanten, tur att Indien går framåt. Det lite lustiga med the Express way ar det mega stor gröna skytarna med god råd som finns efter vägkanten. Hade en Lillebror som sov på mig hela vägen dit så nu ar jag rätt glad över att allt resande är över, för ett tag iaf.
Nu är jag hemma i vårt hus. Fick sova någon timme och sen kommer Violet for att hälsa på mig. Nu sitter jag här och väntar på min älsklings mat! Chicken lolipop!

Jag tog massor av bilder i Mumbai så att ni skulle få se hur det är men de far jag lägga upp imorn. got to go!

Saknar er <3