Jen.

Om ni hört mig längta efter barn någongång kan ni glömma det nu. Jag vill fortfarande ha barn men det blir den dagen jag skaffat mig ett lugnare liv och mera tålamod. Älskar ungar men jag är fan inte mogen nog att ta hand om en. De går upp tidigt, vill göra allt som du gör, hör ALLA svärord du råkar säga, lär sig att veta när dina hot är äkta, äter fyra gånger om dagen, vill göra saker hela tiden annars blir de rastlösa, tjatar, tjatar, tjatar och massor av andra störande grejer.  Igår natt låg vi i soffan och spelade tv-spel långt efter att lillebror somnat, jag var helt slutkörd men jag vägrade lägga mig. Och detta ska bli min framtid tänkte jag. Jag & Talo har lagt barnen men kan inte låta bli att njuta av ensamheten och monopolet på tv-spelet fast ögonen svider. Så nej tack, måste utveckla mera tålamod & ork först. 
En stund funderade jag på att sterilisera mig själv för jag var 100% säker på att jag inte skulle gå igenom detta frivilligt igen. Men sen insåg jag att der är det där stunderna när han sover sött eller sitter tyst på bussen och lyssna på musik väger upp för allt jobbigt han fått mig att genomgå. När han satt där, nybadad trött och nynnade till sina låtar så brände det till i tårkanalen och jag ville så gärna ge ungen en kram (men jag kunde inte, vill inte riskera att bryta tystnaden så jag fick nöja mig med att vila ögonen på honom)
Det ska bli skönt att komma hem till mamma imorn för då kan jag fortsätta vara barnalös.

Arbetsintervjuen gick bra. Nästan lite för bra. Skrämmande bra. Är jag & Johanna verkligen så festliga som vi alltid trott alltså? De uppskattade vår ärlighet och vår humor så nu har jag har fått Nordens skönaste jobb, på gott och ont.